Att inte höra hemma

Jag är i någon form av ett ingenmansland. Jag hör inte hemma någonstans.
Jag har avskärmat mig från allt umgänge under en väldigt lång tid nu. Jag har fortfarande några vänner kvar. Tror jag.
Jag har ju berättat för er i ett tidigare inlägg om en av mina vänner som blev gravid. Hon var min bästa vän. Jag försökte förmedla henne mina känslor kring hur svårt jag hade det med min barnlöshet, kontra hennes graviditet.
Hur som helst så är barnet kommet till världen. Vi har fortfarande inte pratats vid.
Jag har förmedlat mina gratulationer. Men inte mycket mer än så.
Där är det nog väldigt svårt att fortsätta vår vänskap, det förstår jag. Och det var jag väldigt väl medveten om när jag förmedlade henne om mina känslor.
Hon var min bästa vän..
Vem kan man öppna sig för? Om inte ens bästa vän?

I den ynka lilla grupp som jag känner mig hemma i, där jag kan umgås med människor utan att känna avund. Är där mina vänner är i ett stadigt förhållande. Inte gravida. Och inte har barn sedan tidigare.
Det finns inte så många personer i den kategorin. Inte många som förblir i den kategorin. En kategori som jag aldrig kommer att ta mig ifrån, känns det som.

För dom som tar sig där ifrån
Antingen spricker förhållandena och mina vänner blir singlar. Då vill dom ut på krogen  och det enda som existerar är jakten på nästa. Där befinner jag mig så långt ifrån att vi nästan inte har någon gemensamt längre. Då blir det även att vi inte träffas lika mycket längre.

I annat fall så håller förhållandet för mina vänner, men då dyker ett gravidbesked upp, förr eller senare. Och jag avskärmar mig för att det blir för jobbigt. Tillslut finns inga kvar, och jag känner mig hemsk som inte kan glädjas för mina vänner som lyckas bättre än mig.

Jag vill kunna höra hemma någonstans och inte vara fast här i ingenmansland

where do i belong

13 tankar om “Att inte höra hemma

  1. Det är en fruktansvärd period du går igenom. Och det är nog likadant för de som får barn, angående vänner. Man förlorar gamla och får nya. Men att förlora sin bästa vän… Jag får tårar i ögonen för det låter så smärtsamt jobbigt och tråkigt. Hoppas att ni en dag finner varandra igen.
    Kram

    Gilla

  2. Jag lider verkligen med dig. Att förlora sin bästa vän är tufft. Kanske ni kan återuppta vänskapen när läget är ett annat, eller så kommer det förhoppningsvis nya fina bekantskaper längs med vägen. Hur som helst skickar jag många varma kramar till dig.

    Fiffig

    Gilla

  3. Det där jäkla ingemanslandet, fy bubblan för det! Tyvärr är det nog nåt sorts stadie man verkar måste ta sig igenom. Åtminstone om jag ser till mig själv. Känns som man står ensam på en liten ö, och att ”alla andra” lever vidare sina liv. Medan man själv bara står och stampar i gyttjan. För mig blev det bättre efter ett tag, och är okej just nu att hantera. Ett tag gjorde verkligen allt så ont, alla graviditetsbesked, hur olik man kände sig alla runtomkring en, man var rädd att förlora alla man har och man tillhör varken den världen man vill vara i, den med barn, eller vill för den delen heller inte delta i kroglivet igen. Det är nog väldigt vanligt att man känner sig ensam där och då i livet.
    Egentligen är vi ju massor av personer som har gått igenom samma eller känt snarlikt. ❤ Fast det är en klen tröst när man är mitt i det, jag vet. Jag vet inte om man etfter ett tag på nåt vis lär sig att hantera det eller om man lär sig att rädda sig själv mitt i det på nåt vis efter ett tag.
    På nåt vis tror jag att man måste låta det kännas som det gör ett tag i det här, låta känslorna finnas där, och sedan låta dem dunsta bort, även fast det inte är det enklaste förstås.
    Du är inte ensam i ingemanslandet! ❤
    Skickar världens största peppkram till
    dig!

    Gilla

    • Åh! Det är precis så som du beskriver! Jag förstår att man måste låta det ta den tid det tar. Man har ju inte direkt något val.
      Fruktansvärt att det är ett så välkänt tillstånd i den ofrivilligt barnlösheten.
      Tusen tack för dina ord🌸
      Det värmer så mycket💜

      Gilla

  4. Det är nog tyvärr så att det är svårt att komma ur det där stället, ingenmanslandet. För det finns ju där pga av barnlösheten och alla känslor man har kring den. En del av det kommer nog alltid finnas kvar, jag känner att jag fortfarande har svårt för vissa vänner med barn som var som din bästa vän, väldigt lite förståelse för hur vi mådde i barnlösheten när de fick barn. Jag kan liksom inte släppa hur oempatiska de var mot oss när vi verkligen behövde deras stöd, sånt är svårt att släppa. Men samtidigt känner jag att jag börjar söka mer kontakt med människor igen, de som jag fortfarande vill umgås med.
    Men att bli av med sin bästa vän när man som allra mest behöver hennes stöd är hemskt, oavsett! Jag tänker på er och hoppas verkligen att ni kan lyckas nu!

    Gilla

  5. Jag känner likadant till och från. Ibland är jag stark och ibland är jag ensammast i världen. Upplever också att vissa kompisar inte alls förstår, kanske inte vill/orkar och de har jag/vi tagit lite avstånd ifrån. Vänskap är ju så mycket, men är man riktiga vänner så stöttar man så gott man kan tycker jag… Världens största kram!

    Gilla

  6. Fint att du har fått så många fina stöttande svar ovan. Vi är så många som har känt eller fortfarande känner lika dant. Barnlösheten fick mig att isolera mig allt mer från våra vänner eftersom flera av dem blev gravida när vi inte lyckades eller så hade de redan småbarn och vi levde helt olika liv. Det sista året orkade jag nästan inte umgås med någon annan än min sambo. Hemskt att det ska behöva bli så.
    Jag har (hade?) en vän som jag berättade för att vi gjorde ivf, ja vi pratade om vår kamp vid flera tillfällen. Sen hörde hon inte av sig mer när hon blev gravid med sitt andra barn utan jag fick se det genom Facebook när barnet väl fötts! Det gjorde så jäkla ont. Önskar att hon kunde skrivit ett sms typ ”det här kanske känns jobbigt för dig men jag är gravid igen, orkar du träffas?”. Antagligen visste hon inte hur hon skulle säga det/ta kontakt men det fick mig att känna mig betydelselös i vår relation. Jag har inga tips till dig mer än att försök umgås med dem du orkar/vill/de som förstår dig. Hoppas så att det vänder någon gång. Stor kram

    Gilla

  7. Det gör ont att läsa hur du har det. Det är ett tag sedan augusti, jag hoppas att det blivit bättre nu.
    Jag har också förlorat en av mina bästa vänner. Hade ingen enda bästis, utan en väldigt tajt grupp. En av dem visade sig inte vara en vän alls, och eftersom jag inte orkar ta något bråk eller förklara för de andra varför jag inte vill vara med när de ses allihop utan bara dragit mig undan så har jag förlorat hela gruppen vänner. Det är helt sjukt hur barnlösheten testar allt runtomkring en och hur människor man litat på kanske inte alls finns där när man behöver dem.

    Hoppas ändå att du har det bättre nu!

    Gilla

    • Tack för din kommentar. Det visar att vi inte är ensamma om att gå igenom detta. Det är så tråkigt att det ska behöva vara så. Samtidigt får man ett enormt stöd av personer som man aldrig har träffat. Och ibland så känns det som att ni känner mig bättre än någon annan.
      Det betyder oerhört mycket!
      Hoppas att du kan finna samma stöd. Kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s